En reflektion över utställningen Dried flowers last forever av Man Yau, skriven av Marcus Appelberg
I den lilla konsthallen möts vi av ett tusental torkade blomblad som arrangerats i mönster direkt på väggarna, skulpturala verk på piedestal och flera skulpturer utplacerade på golvet. Mitt första intryck är att det är en vacker utställning, om än nästan överbelastad. Överallt finns något att fästa blicken på. Genom utställningstexten får vi veta att Man Yau intresserar sig för ornament och yta. ”Drömmen om att manipulera och medvetet konstruera sin egen yta, att förhöja den med hjälp av utsmyckning, är inte detsamma som ren fåfänga eller konstgjordhet. Det är ett sätt att lyfta upp fantasin om ens identitet på en piedestal.” Jag tänker att jag blivit inbjuden att skriva denna reflektion eftersom jag i mitt eget konstnärskap intresserar mig för yta, mode och identitet – att med hjälp av mode lyfta upp sig själv och forma sin identitet är något jag har gemensamt med Yau. Jag möts ofta av föreställningen att mode är något ytligt, men menar att mode innehar en fantastisk kraft och möjlighet att förändra perspektiv och identiteter. Likt samtidskonsten speglar också modet samhället. Utställningen behandlar mode genom att använda några modeattribut som katalysator för tankegångar som går bortom yta.
Utställningens titel till trots finns det något efemärt över de många torkade blomblad som pryder väggarna. De sköra bladen utspridda på golvet kommer att röras runt av besökarna under utställningens gång. Torkade ömtåliga blad och blombuketter blandas med skinande glas, keramik och brons. Hårda, glättiga oorganiska material i kontrast mot det sköra och övergående i en blomsterbukett som sakta förfaller. Verkens titlar är ofta beskrivande: High heel är en stor högklackad sko i brons med en klack av munblåst glas förlängd ut på golvet av ett pärlband. Ornament är en vas fylld med blommor och Heel en abstraherad klack i glas som omsluter en blombukett. Titlarna visar på konstnärens intresse för yta och utsmyckning och den återkommande höga klacken blir en symbol för att lyfta upp sig själv på piedestal. Kanske kan man lägga in mer mening i titlarna Glitz och A wallflower.
Glitz är en serie skulpturala verk i keramik som föreställer tungor. De har placerats på golvet i små formationer, en letar sig utanför utställningsrummet och kryper över kanten på entrétaket. Skulpturerna är inte alla vid första anblick läsbara som tungor, men är i sin relativt enkla form vackra. De skiner i rött och mörkbrunt med mönster i ljusblått och ditsatta små pärlor. Yau berättar att tungorna representerar något skrämmande och groteskt, samtidigt bär de titeln Glitz – kitsch – kvaliteten att vara spännande och attraktiv, men ofta utan riktig mening. En slags yta, prydnad och kitschigt ornament. I ljuset av de keramiska tungorna kan man läsa också vasen Ornament som en tunga, där det genomskinliga glaset som omger den blir till saliv. Jag tänker att det finns något här som behandlar sex. Yau har tidigare gjort buttplugs i keramik ornamenterade som tungorna som finns här, men kopplingen till sex är inte explicit på samma sätt, även om jag tänker på tungor som omsluter varandra och utbyter saliv.
Såväl Glitz som andra objekt bär mönster som återfinns på galleriets väggar. Tusentals torkade blomblad smyckar väggarna i mönster i varierande storlek. Titeln är såväl bokstavlig som allegorisk, A wallflower. En wallflower, på svenska panelhöna, är en person som känner sig blyg, obekväm eller exkluderad. Mönstren, hämtade från kineseri, är den koloniala exotiserande blicken på kinesisk kultur som grundar sig i 1600-talets exoticism av östasiatisk konst och design. Imitationen av kinesisk mönstertradition åsidosatte den tusenåriga symbolrika mönstertraditionen och reducerade den till ornament utan mening. Kineseri uppstod under rokokon i Europa som liksom kineseri kännetecknas av överdådig dekoration, asymmetri, fokus på material och motiv som handlar om fritid och nöje. En bidragande faktor till att kineseri blev populärt kan vara den ökade populariteten av tedrickande under 1700-talet och att det fanns en efterfrågan på teserviser. Jag tänker att de torkade bladen har en direkt koppling till tedrickandet.
Jag frågar mig vad det betyder att använda dessa ornament på konstföremål idag, att återigen duplicera denna estetik. I en globaliserad värld kan det tyckas som att hela världen tillhör oss. Appropriering är ett utbrett fenomen, kanske inte minst inom mode. Den kulturella approprieringen av minioritetskulturer väcker ofta debatt om vem som inkluderas i samhället och hur kulturella fenomen ”whitewashas” och därmed anses förlora sin essens och historia. Vem äger ett mönster, ett attribut eller en kultur? Kanske är tungorna en manifestation av uttrycket att vakta sin tunga, i en allt mer ängslig samtid där dina ord kan användas emot dig och där den rätta vägen är smal.
Yau, med sitt asiatiska ursprung torde ha rätten att appropriera sin egen kultur, och på så sätt sätta sig själv och sitt ursprung i ett större sammanhang. Jag hade nyligen ett samtal med den palestinskbördiga konstnären Nora Adwan som samtidigt som Yau ställer ut på Galleri Box i Göteborg. Adwan intresserar sig för nedärvt trauma och att hitta sin identitet i den palestinska diasporan. I en serie litografiska tryck lyfter hon fram traditionella mönster från Palestina, mönster som alla barn får lära sig att brodera men som i och med diasporan också förändrats och utvecklats, och kanske i viss mån också förlorat sin mening. På samma sätt blir Yaus verk ett sökande och en kommentar kring hur nationell identitet och tradition förändras genom appropriering och spridning. Jag tänker att de båda kan sättas i ett större sammanhang, med strömningar mot att på något sätt söka sitt ursprung.
Marcus Appelberg (1990) är konstnär och curator baserad i Mölndal och Östersund. Hans praktik är måleribaserad med ett intresse för mode, kropp och identitet. Han har studerat på UdK Berlin och Akademin Valand, är engagerad i Galleri Box och Kc Väst samt arbetar deltid som konsthandläggare i Region Jämtland Härjedalen.